Johanna Lundgren

Är det något jag har lärt mig så är det att livet har sina svackor, vilket har varit ett faktum för mig på senaste. Det har funnits stunder där livet varit som sand och bara runnit genom fingarna på mig. Det har kommit tillfällen då jag tappat andan och fått chippa efter luft eller skräckslagen fått göra saker jag aldrig trodde att jag någnsin skulle få uppleva. Jag har också fått chansen att testat människans förmåga att hålla sig vaken och chockerades över resultatet, med högst två timmars sömn om knappt det i två månaders tid. Att vandra som en levandedöd utan varken föda eller sömn bara för att kunna förstå sin mänsklighet blev från overklighet till vardag. Det fanns stunder då jag verkligen förstod att jag bit för bit försvan vilket fick mig att ifrågasätta om han där uppe verkligen existerade? Det krävs väldigt mycket för att få mig att tvivla men önskan byttes ut mot ren fakta och jag stod naken framför sanningen. Jag insåg hur sårbara vi verkligen är när det väl kommer till kritan, och jag hade kommit dit. När jag tillslut bad på min bara knän efter hjälp förstod jag att ingen mer än jag själv kunde göra det.

Det gäller att kunna resa på sig och hålla huvudet högt, att kämpa trots att det knappt finns något kvar att kämpa för. Det gäller att kunna resa resa på sig trots att benen viker och fortsätta andas trots att luften tagit slut. Det gäller att fortsätta framåt även fast vägen försvunnit för länge sedan, det gäller att kunna gå vidare trots att vägen är plågsam och lång. Efter regn kommer solsken, även om livet har sina svackor har de även sina toppar för vem har sagt att livet ska vara lätt? Det gäller att kunna se det som en prövning, något som alla upplever någon gång i livet förr eller senare.

Det finns ett mycket passande ordspråk för detta som min morfar alltid bar med sig. Ett ordspråk som har fått följa med mig vart jag än varit och fått gå igenom. Något som jag alltid tänker på när livet svackar och saker blir tufft.

"Var inte rädd för mörkret,
Ty ljuset vilar där"


Det gäller att kunna se det fina i livets svåra stunder, för annars kommer man aldrig att orka. För det finns inget ont som inte för med sig något gott

Är sjukt slut i huvudet av allt tänkande om allting, för trots att jag skjuter bort dig hela tiden så återkommer du om och om igen. Jag vill bara sätta händerna för öronen och skrika men vad hjälper det cuz in my head there's only you. varför blir det så här, varför just nu? Jag blir irriterad när jag inser hur jag gått ner mig själv och det är nog delvis på grund av oss även om jag önskar att det inte vore så. Jag kan säga det tusen gånger om att jag inte behöver dig, men det gör jag och varför ska ljuga? Jag antar att jag skäms för att behöva dig för att jag helt enkelt inte vill utan istället vill visa att jag klara mig själv efter allt som hänt. Jag vill visa att jag inte såras av vad du gör, men det gör jag..

Äntligen lite lättnad i kroppen, äntligen lite lycka! Biljetten är bokad och jag längtar oerhört mycket. Att få komma bort här ifrån måste varit det bästa som har hänt på länge. Ta ny tag och koppla av lite, känns som jag verkligen åkt av banan på sistone och jag behöver komma på fötter igen. Biljetten är bokad och för första gången på länge är jag riktigt glad.

Hela november måndag har varit den värsta i mitt liv men också den mest lärorika. Jag har lärt mig att inte ta saker för givet och speciellt inte människor som jag älskar. Jag har lärt mig att tiden går så otroligt fort och att man ska tänka sig noga för så man inte försummar den. Jag har levt med döden i vitögat och arbetat varje dag med att försöka besegra den. Jag har också insett vilka människor jag kan lita på när modet sviktat, och vilka som verkligen funnits där för mig. Tyvärr har jag även stött på besvikelse och svek vilket dragit ner mig på backen helt men jag har lärt mig att resa mig upp och fortsätta. Jag har även förstått anledningen till varför jag gjort allt detta och det är för dig mamma. Jag tror på dig, det kommer jag alltid göra. Låt december bli en bra månad nu..