Johanna Lundgren

Jag visste inte att det fanns så många ord för den här situationen men det fanns det verkligen. Alla ord faller verkligen på plats också för den här gången har jag verkligen tröttnat. Jag är utmattad, irriterad, less men framför allt besviken. Den här gången har jag dock ingen annan än mig själv att klandra, för ger man sig in i leken får man leken tåla och så är reglerna. Dock hatar jag mig själv för att vara så godtrogen och tro på att alla människor kan förändrats. Eller jag hatar rent ut sagt det faktum att jag var villig att förändra mig själv för din skull när det egentligen inte ens var värt det. Om jag ska vara ärlig tror jag inte ens själv att du har insett det hela och vem vet du kanske aldrig gör. Antingen kommer det som en chock eller så kommer det kanske väntat, vad vet jag? Jag vet ärligt talat inte vad som fick mig att tro att den här gången skulle bli annorlunda när allting annat talade emot det. Alla visste det så hur kommer det sig att jag då skulle vara den sista att inse? Den här gången är jag till och med för trött för att orka reagera, för det känns så meninglöst. Jag är trött på att bråka så jag antar att det här är mitt sätt att kapitulera. Jag viftar med vit flagg nu och du är helt fri att göra vad du vill för jag går min väg nu. Trött på att försöka, när det känns som att försöka innebär att göra det på egen hand. För äntligen har jag fått det både förklarat och bevisat för mig att det faktiskt finns människor där ute som är beredda att göra allt, göra allt för att få det att fungera. Så varför kasta bort dyrbar tid på något som ändå inte tycks fungera när det finns andra vägar att gå. Vad är det man säger, tiden läker alla sår och jag antar att det stämmer även om det kommer ta ett långt tag innan jag kommer vara beredd på att lita på någon igen.

What do I say when it's all over? Sorry seems to be the hardest word..