Du är överallt
Jag sitter framåtlutat över mitt skrivbord med skoluppgifter upp till halsen. Trots de antal timmar jag lagt ner på att försöka kan jag inte tänka på annat än dig. Av alla försök att koncentrera mig på det jag gör, kommer jag ändå bara på mig sittandes och tänka på oss. Timmarna tycks bara passera framför mig men jag har fastnat i det förflutna. Alla känslor är överväldiga och alla våra minnen tycks vara det ända jag tänker på nu. Ditt leende verkar ha fastnat på min näthinna samtidigt som dina tårarar har fläckat ner mitt samvete. Jag kan känna din närvoro i hela mitt rum och den här gången har jag svårt hantera mina känslor. Du finns överallt den här gången, så varför försölka fly? Du finns bland mina kuddar i sängen eller i låtarna som spelas på radion, du är överallt.
Jag gömmer ansiktet i mina händer men jag fastnar gång på gång i mina tankars återvändsgränd. Jag ser dig framför mig så otroligt verklig att jag skulle kunna röra vid ditt ansikte. Tillräckligt nära för att jag skulle kunna dra bort en hårslinga från din panna eller greppa din hand. Jag vet inte om det är för att jag saknar dig eller för att vi håller på att förlora varandra?
Jag har funderat på hur det skulle kännas att leva utan dig, men gör inga framsteg utan mer mig själv besviken. Hur ska jag klara av att säga ditt namn utan att lägga till ett min framför? Jag kan knappt föreställa mig känslan av att se dig men inte kunna röra vid dig eller att inte få höra din röst på kvällarna. Ju mer jag tänker ju svårare blir det. Men när allt kommer omkring så handlar det här långt ifrån bara mig utan jag måste tänka på vad som är bäst för dig. Om det bara hade varit så enkelt som att bara älska, då hade allt varit bra nu. Jag sluter mina ögon och försöker göra mig bekant med känslan att vara utan dig. Jag har varit där förut, vilket tog luften ur mig totalt. Jag försöker tänka tillbaka vad jag gjorde för fel och varför jag inte klarade av det. Jag klarade inte av det sist men den här gången är kanske annorlunda?
Våra olikheter har fått oss till tårar och lögner, till bråk och konflikter men är också anledningen till varför vi står här idag och varför jag skriver den här texten just nu. Vi är olika, men det var också anledningen till varför jag föll för dig från början. Du är den du är och du ska aldrig behöva ändra dig för min skull, för det kommer jag aldrig acceptera.
Du är den du är, och jag älskar dig för det.
Förlåt för allt, ingen förtjänar det här och allra minst du..
Jag gömmer ansiktet i mina händer men jag fastnar gång på gång i mina tankars återvändsgränd. Jag ser dig framför mig så otroligt verklig att jag skulle kunna röra vid ditt ansikte. Tillräckligt nära för att jag skulle kunna dra bort en hårslinga från din panna eller greppa din hand. Jag vet inte om det är för att jag saknar dig eller för att vi håller på att förlora varandra?
Jag har funderat på hur det skulle kännas att leva utan dig, men gör inga framsteg utan mer mig själv besviken. Hur ska jag klara av att säga ditt namn utan att lägga till ett min framför? Jag kan knappt föreställa mig känslan av att se dig men inte kunna röra vid dig eller att inte få höra din röst på kvällarna. Ju mer jag tänker ju svårare blir det. Men när allt kommer omkring så handlar det här långt ifrån bara mig utan jag måste tänka på vad som är bäst för dig. Om det bara hade varit så enkelt som att bara älska, då hade allt varit bra nu. Jag sluter mina ögon och försöker göra mig bekant med känslan att vara utan dig. Jag har varit där förut, vilket tog luften ur mig totalt. Jag försöker tänka tillbaka vad jag gjorde för fel och varför jag inte klarade av det. Jag klarade inte av det sist men den här gången är kanske annorlunda?
Våra olikheter har fått oss till tårar och lögner, till bråk och konflikter men är också anledningen till varför vi står här idag och varför jag skriver den här texten just nu. Vi är olika, men det var också anledningen till varför jag föll för dig från början. Du är den du är och du ska aldrig behöva ändra dig för min skull, för det kommer jag aldrig acceptera.
Du är den du är, och jag älskar dig för det.
Förlåt för allt, ingen förtjänar det här och allra minst du..
Kommentarer
Trackback
