Johanna Lundgren

Jag orkar inte mer för det här kväver mig, jag slutar nu för jag orkar inte mer. Jag kan inte gråta trots att jag vill det och känner för det. Trots att tårarna ligger som ett täcke över mina ögonlock så kan jag inte, jag kan verkligen inte. Allt jag vill säga försvinner i tysnaden, alla ord som betyder något dör ut och jag med dem. Jag vill skrika men även fast jag tar i allt vad jag har får jag ändå inte fram något och istället kväver jag bara mig själv ännu mer. Jag trycker mitt huvud mot kudden och försöker få allt att bli mörkt, för jag vill inte vara en del av den verkligheten jag befinner mig av men det är jag. För hur mycket jag en trycker så spelar det ingen roll för den illamående känslan i magen försvinner inte och inte allting annat heller. Det hjälper inte att begrava ansiktet i kudden nu, för jag ser ändå ditt ansikte framför mig även om jag blundar. Jag känner mig inlåst i min egen kropp, jag grips av panik nu för jag vet helt seriöst inte vad jag ska ta vägen. För hur jag än trevar och försöker kommer jag inte låss den här gången. Varje sekund nu känns som en otrolig evighet och jag krymper för varje.

Jag ser på mina händer och försöker förstå varför det blir så här, men mina händer är lika tomma som jag just nu. Tomheten tar över och jag töms insides på luft men också på bitar av mig själv. Jag älskar ju dig, men varför gör det så ont nu? Minnen av dig, mig och oss tillsammans dansar framför ögonen på mig exakt som det gjorde för ett år sedan. Då jag satt på samma ställe som jag sitter nu, och var helt förstörd. Jag vet inte vad som får mig att vända mest insdes just nu, att de som händer sker, eller att det sker just nu vid den här tidpunkten. Jag brukade älska att sitta där jag sitter nu när jag var liten, hörnet på balkongen var prefekt skuret för mig och det var bara mitt. De går en springa som skiljer räcket från väggen och på det sättet kan man se ut och sedan in genom alla de fönstrena som bildar vårt kvater. Jag brukade älska den här platsen, nu hatar jag den för att jag inte suttit här på över ett år men eftersom jag mår lika dåligt nu som då så spelar det faktiskt ingen roll. Allt känns så fruktansvärt bekant nu, och minnena från den här platsen tar över och speglar min oönskade verklighet. Det är egentligen hemskt hur ont det kan göra , hur olidligt det kan kännas och hur mörkt allt kan vara ibland. Jag vågar inte blunda nu, utan jag kramar istället mina knän så hårt jag kan men mina armar ger vika och jag tappar greppet och påminns ytterligare en gång om hur svag jag är just nu.

Minnen från förr fortsätter dansa förbi mina ögonlock så som platser vi varit på, saker vi sagt till varandra, händelser vi upplevt, dagar och nätter vi delat. I stort sätt allt fladdrar förbi nu och jag kan inte göra annat än att hålla andan för att inte svepas med. Hela jag ger vika nu för jag orkar inte hålla emot mer, min kropp, mitt huvud, mitt medvetna och allt som har med mig att göra. Jag förlorar mig själv, jag förlorar dig och jag förlorar oss nu förstår du inte det? Jag orkar inte inte resa mig upp, orkar inte återta min anda, jag orkar inte fortsätta, inte nu och inte sedan utan aldrig mer. Kärlek är det finaste som finns, men det kan också vara det som gör mest ont och så här ont har jag nog aldrig haft nu när jag tänker efter. Jag undrar hur länge det här ska behöva plåga mig, för jag faller ju redan och hur långt är de då kvar tills jag landar? Jag hatar tystnaden mellan oss för den sliter mig i delar over and over again. Den här gången skiljer sig från alla andra gånger, för den här gången är på riktigt. Jag känner blodsmak och förtvivlan i munnen och en klump av räddsla i halsen. Jag har klättrat högt men den här gången har jag blod på mina händer som hindrar mig från att fortsätta. Jag älskar ju dig men det här gången gör det alldeles för ont, alldels för ont..

When I was young I never needed anyone
and making love was just for fun, those days are gone..