Johanna Lundgren

Jag tar ett djupt andetag och ser ut genom fönstret på vår gråa stad. Med parklyktor som bländar oss är det väl egentligen den enda sol vi har. Hade jag fått chansen någon gång i livet, hade jag flytt här ifrån för länge sedan. Med diagnoser i överflöd och evigt sökande är det inte konstigt att man längtar bort.

Jag undrar vad livet hade varit om detta aldirg inträffat? Bråken och tårar samt alla gånger jag blivit skrämd. Diagnos efter diagnos till dagen jag dör, de säger att det ordnar sig fast det riktiga ordet är kört. Så jag blir galen utan kvalen av att inte kunna göra det jag vill. Efter alla konsekvenser av andras misstag, är jag då inte värd mer? De säger håll huvudet högt, för imorgon är det en ny dag. Så jag blundar, så hårt jag kunnat och drömmer mig bort till någoting annorlunda. Men när jag vaknar upp i samma situation så lägger jag svart på vitt. Tiden har gått men fattar knappt någonting, vart tog mitt liv vägen och när ska det vända?

Alla år som sprang förbi, men ingen verkar fatta och jag hatar det faktum att jag gråter mer än skrattar. Vad har jag kvar för jag fick inget val, har skjutit allt åt sidan ända sen jag var barn. Jag har slitit som ett djur men jag känner mig död för min kropp orkar inte mer. Jag orkar inte gråta längre kan du ta bort allt om bara för ikväll? Det känns som psyket börjar att ge upp nu när min kropp inte orkar så jag slutar treva, slutar skeva för att kunna få ro. Många år av försök, blir det här det sista? För jag hoppas nästan på det. Jag försöker hålla huvet högt när tårarna rinner så här har du frågan om du nu ska kalla dig gud, vart är min låga och vart är ljuset som du stal i allt det svåra?