Johanna Lundgren

Man kan tro att man är på väg någonstans, men sedan kommer man till den punkten där man märket att motgångarna kommer ikapp än, livet kommer ikapp. Det drar dig tillbaka till ruta ett och då får man börja om från början igen. Tänker du som jag, längtar du tillbaks, känner du någon dag att du har glömt vad älska var? För än idag känner jag hålet i själen, jag gråter förgäves och slår mig på kärlek och allt jag har kvar efter allt är sår som inte läker. Känns som jag blivit mindre värd och alla onda tankar tränger in i själen. Jag intalar mig själv att jag ska sluta lyssna på röster men det är svårt när allt jag känner är trycket över bröstet. Fattar greppet om min verklighet, allt förgäves. Ju närmre lyckan är desto längre bort är den och jag lär mig för varje motgång som paserar, mina sinnen är begränsade och mitt liv är kontrolerat. Kan inte dansa stegen, kan inte sjunga sången för jag är fast i spelet med kassa regler och inlåst i ett rum fullt av ångest för hundrade gången.

Tänker du som jag, tänker du tillbaks, känner du någon dag att det är dags att vända blad? För än idag tänker jag på äldre saker, som känns i magen och jag hatar hatet. Alla försök att ta mig upp, känner mig misslyckad och alla gånger jag fått mitt hjärtat tillknycklat? Alla tankar drar mig ner så jag har tappat hoppet nu. Hatar er och hatar det som gör oss alla till de vi är, för hela jävla livet är överskattat. Alla ord fångas ut av ett jobbigt liv för jag är nu fast i det som jag kallar motgångarnas blomstertid. Om du kommer dit, så vet du vad jag pratar om. Sluta ljuga för dig själv, för ingen kommer sakna oss. Välkommen till ett slut på lyckan där saknte per är utan nycklar och allt man hör är ljud som tystnar. Tänker du som jag på sådant som du lämnat kvar? Känner du någon dag att du har kämpat för ett svar men lämnats kvar med smaken av kränkande slag och ett blänkande fat som dem du älskade gav dig och det är fullt med växande hat? Kan du känna som jag, kan du stanna i din verklighet och tänka ett tag? Förstår du hur mycket jag hatar att vara jag idag  och skynda dig för jag behöver svaren snart. Ord växer tilll rader, och rader bildar ett blad fullt med massa bilder av alla minnen jag har men  nu finns inget kvar för vinden är svag, mitt segel är stilla och jag är kvar. Det var så nära i förtids låga med kyssar i tusentals men snövit sover ändå. Låter det gå, jag dör utan att tro det och ordet ramlar av pappret som nyss flög ifrån bordet.
Det gör ont att förlora men ännu ondare att ge upp..